Veckans döörp

I morse tänkte jag vara en duktig studerande och ta tag i en uppgift vars deadline närmar sig med stormsteg.
Efter ett intensivt sökande insåg jag att alla exemplar av boken som jag behövde,, antingen var utlånade eller reserverade, alla utom ett som fanns på stadsbibban. Så jag trotsade blåsten och regnet och racercyklade in till centrum. Gled av min rostiga hjärnhäst och drog långa rosslande andetag för att sedan rusa upp för trapporna och snappa åt mig boken framför den stora horden av människor som också var ute efter den. Glad i hågen lallade jag sedan iväg till studentbibban för att hämta ut en bok som jag reserverat och som nu kommit in.... 
Tydligen hade jag varit duktig studerande förra veckan också

Jag springer inte

Efter tre- fyra veckor av förkylning är kondisen i botten och där nere kan vi även hitta motivationen. För soffan är skön och "jag ska bara". Men jag måste träna, det är bara så. Min motivation sitter inte runt magen, i förlorade kilon eller i att få dela den sköna rundan på facebook. Min motivation sitter i ryggraden, bokstavligt. För om jag inte tränar gör sig min rygg påmind och den är en högljudd jävel med mycket åsikter. Så jag måste träna för att orka med denna pratglada rygg. Jag vill inte ens tänka på vad som skulle hända om jag slutade träna och åren gick.  

Men något som gör mig förbannad är det träningsklimat som finns idag. Du skall inte vara nöjd över att du får arslet ur soffan regelbundet, nej hualigen. Överallt överöses du med tips om hur du hela tiden skall förbättra dina resultat och bli bättre och bättre och bättre.Det räcker inte med att vara en aktiv vardagsmotionär utan vi skall göra allt så komplicerat att man nästan får dåligt samvete fast man rör på sig, fast man är aktiv.  Missförstå mig rätt det är klart att utveckling är positivt och vill man bli bättre så skall man få träna för det. Men då skall det också vara ok att gå på två gruppleda timmar i veckan, för motionen skull, utan dålig samvete för att man inte tränar mer.

Jag och min dåliga rygg ja vi drar på oss skorna ibland och lufsar i några kilometer åt gången. Vi springer inte och vi joggar inte heller, utan vi lufsar. I ett stadigt, långsamt, tempo utan ambitioner att förbättra oss. Men lufsandet ger ryggskrället tillräckligt att fundera över så den håller tyst ett tag.

      Ja det här är mina skor när de inte fått komma ut på ett tag.

Nu

Just nu sitter jag vid köksbordet och tittar på dagens sista solstrålar medan jag skriver ner nya kakrecept i min receptbok. I öronen spelar denna låt