Jag springer inte

Efter tre- fyra veckor av förkylning är kondisen i botten och där nere kan vi även hitta motivationen. För soffan är skön och "jag ska bara". Men jag måste träna, det är bara så. Min motivation sitter inte runt magen, i förlorade kilon eller i att få dela den sköna rundan på facebook. Min motivation sitter i ryggraden, bokstavligt. För om jag inte tränar gör sig min rygg påmind och den är en högljudd jävel med mycket åsikter. Så jag måste träna för att orka med denna pratglada rygg. Jag vill inte ens tänka på vad som skulle hända om jag slutade träna och åren gick.  

Men något som gör mig förbannad är det träningsklimat som finns idag. Du skall inte vara nöjd över att du får arslet ur soffan regelbundet, nej hualigen. Överallt överöses du med tips om hur du hela tiden skall förbättra dina resultat och bli bättre och bättre och bättre.Det räcker inte med att vara en aktiv vardagsmotionär utan vi skall göra allt så komplicerat att man nästan får dåligt samvete fast man rör på sig, fast man är aktiv.  Missförstå mig rätt det är klart att utveckling är positivt och vill man bli bättre så skall man få träna för det. Men då skall det också vara ok att gå på två gruppleda timmar i veckan, för motionen skull, utan dålig samvete för att man inte tränar mer.

Jag och min dåliga rygg ja vi drar på oss skorna ibland och lufsar i några kilometer åt gången. Vi springer inte och vi joggar inte heller, utan vi lufsar. I ett stadigt, långsamt, tempo utan ambitioner att förbättra oss. Men lufsandet ger ryggskrället tillräckligt att fundera över så den håller tyst ett tag.

      Ja det här är mina skor när de inte fått komma ut på ett tag.