Det fanns en tid när meningen "jag är bra på engelska" innebar att personen i fråga kunde följa med i en film utan att läsa undertexten. När de som var duktiga på engelska behärskade enkla och vardagliga ord och meningar. Nu låter det absurt, i mina öron, att jag en gång tyckte så.
Jag var aldrig duktig på språk i skolan. Det fastnade inte, alla ord och meningar rann bara ur mitt huvud och grammatiken var som att orientera sig i en vildvuxen skog utan kompas. Då torde jag inte att jag någonsin skulle behärska dessa underliga tungmål. Nu vet jag att den språkundervisning som bedrevs inte på något sätt fungerar för mig. Jag måste härma och tala för att lära mig språk. Något som rimmade illa med grammatikdrillandet och översättningarna som vi sysslade med.
Men nu till frågan när är man bra på engelska eller språk i allmänhet ? För att hänga med i en film krävs inte allt för goda kunskaper, visa grejer förstår man inte men handlingen klarar man av att följa med i.
Jag har själv insett att varje gång jag tycker mig behärska engelskan någorlunda får jag en örfil av verkligheten. Som när jag första gången gav mig på att läsa engelsk skönlitteratur, jag lärde mig snabbt att jag inte var så duktig som jag trott. När jag gick från att behärska enkla böcker till akademisk engelska, den örfilen bränner än. Eller när jag för första gången kommunicerade med någon som verkligen behärskar språket och inte använde vardagliga ord. Min senaste örfil var texter skrivna på de tunga engelskspråkiga universiteten, av författare med engelska om modersmål. Där vokabulären inte går att finna i min tunna ordbok. AJ
Så när kan man säga att : "jag är duktig på engelska"?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar